Det jobbigaste jag har varit med om...
Igår kom Peter över och vi gav tillbaka de grejer vi har haft hos varandra. Så hemskt det kändes! Det var så definitivt att det är slut. Han har inget av "mig" hemma hos sig. Jag har inget där att göra. Alla mina spår är utsuddade. Jag är ute ur hans liv...
Vi grät båda. Det var hemskt. Jag trodde inte att det skulle vara så pass jobbigt.
En sak gjorde mig glad, eller snarare rörd. Precis när vi hade blivit tillsammans, för drygt två år sedan, fick jag ett halsband av Peter. Det var ett guldhjärta som hängde i en guldkedja. Guldhjärtat hade tillhört hans farmor. Jag tyckte att han borde ha tillbaka det och att det kändes fel att behålla det eftersom det är något han har ärvt. Jag blev chockad när han sa att jag skulle behålla den. Trots att jag flera gånger sa att han borde ta tillbaka den och påminde honom om att det är något han ärvt av sin farmor så sa han att jag ska ha den. Jag har aldrig blivit så rörd. Med tårar som sprutade och gråt i rösten sa jag tack och att jag faktiskt gärna behåller den. Det hjärtat har betytt mycket för mig, och det känns som att att jag alltid kommer att ha en del av Peters hjärta hos mig.
Det kändes hemskt när han gick. Jag har aldrig varit så ledsen över en pojkvän. Men jag vet samtidigt att det är för det bästa. Fast känslor kan man ju inte övertala med logik =)
Vi grät båda. Det var hemskt. Jag trodde inte att det skulle vara så pass jobbigt.
En sak gjorde mig glad, eller snarare rörd. Precis när vi hade blivit tillsammans, för drygt två år sedan, fick jag ett halsband av Peter. Det var ett guldhjärta som hängde i en guldkedja. Guldhjärtat hade tillhört hans farmor. Jag tyckte att han borde ha tillbaka det och att det kändes fel att behålla det eftersom det är något han har ärvt. Jag blev chockad när han sa att jag skulle behålla den. Trots att jag flera gånger sa att han borde ta tillbaka den och påminde honom om att det är något han ärvt av sin farmor så sa han att jag ska ha den. Jag har aldrig blivit så rörd. Med tårar som sprutade och gråt i rösten sa jag tack och att jag faktiskt gärna behåller den. Det hjärtat har betytt mycket för mig, och det känns som att att jag alltid kommer att ha en del av Peters hjärta hos mig.
Det kändes hemskt när han gick. Jag har aldrig varit så ledsen över en pojkvän. Men jag vet samtidigt att det är för det bästa. Fast känslor kan man ju inte övertala med logik =)
Kommentarer
Postat av: dee
Tråkigt att höra, men samtidigt skönt när man ändå någonstans kan se att det trots allt är det bästa alternativet..
Väldigt gulligt att du fick behålla halsbandet, en vacker gest :)
Trackback
