Vad är jag värd?
Med tårar i ögonen och gråt i halsen skriver jag detta. Med självförtroendet i botten och livslusten slut skriver jag detta. Med mörka tankar och självhat skriver jag detta.
När allt inombords är slut undrar jag vad jag är värd. En skjuts? Ett vänligt ord? Respekt? Lung i själen? Att bli stöttad och inte tillsagd att "skita i det" och att "inte tänka på det"? Det verkar inte som det...
Är jag ens värd att få vandra på denna jord? Om jag hade fått svara... Nej.
P.S. Detta är tankarna i mitt huvud när jag har en depression. Mitt vett säger emot mina känslor, att detta jag skrivit inte är sant. Men jag kan inte ignorera tankarna och jag orkar inte vara stark. D.S.
När allt inombords är slut undrar jag vad jag är värd. En skjuts? Ett vänligt ord? Respekt? Lung i själen? Att bli stöttad och inte tillsagd att "skita i det" och att "inte tänka på det"? Det verkar inte som det...
Är jag ens värd att få vandra på denna jord? Om jag hade fått svara... Nej.
P.S. Detta är tankarna i mitt huvud när jag har en depression. Mitt vett säger emot mina känslor, att detta jag skrivit inte är sant. Men jag kan inte ignorera tankarna och jag orkar inte vara stark. D.S.
Yrsel och illamående
Första tanken - Är jag med barn?! =S
Andra tanken - Hallå! Jag har ju nyss slutat ta en medicin som jag ätit i nästan fem år! Borde kanske kolla upp symptomen för avslutande av behandling...
Och mycket riktigt! Ett vanligt utsättningssymptom, som det kallas, är yrsel och ett mindre vanligt är illamående. Symptomen varar i ca två veckor och jag har bara varit utan dem i en vecka. Dessutom är emotionell och känslomässig instabilitet (kul ju!) också ett symptom. Inte konstigt att jag blir arg, ledsen, upprörd och kan börja gråta mycket lätt...
Dock vågar jag inte gå och träna. Det är ju inte så himla ballt om jag skulle vingla till och trilla av löpbandet eller fastna i en styrketräningsmaskin! =D Skulle iofs se kul ut ;)
Nej, det blir en promenad med J istället. Han är och tränar Krav Maga nu, och kommer hit om nån timme. Förmodligen med nya moves som han vill utöva på mig. "Kom igen! Stryp mig!" "Hota mig med kniv" "Sätt dig gränsle över mig !" Yeah... Right... Vanliga uppmaningar från J när han lärt sig något nytt på träningen! =D
Ha en fin lördag, och se till att ha båda fötterna på jorden, annars kanske du trillar om du skulle vingla till! ;)
Och mycket riktigt! Ett vanligt utsättningssymptom, som det kallas, är yrsel och ett mindre vanligt är illamående. Symptomen varar i ca två veckor och jag har bara varit utan dem i en vecka. Dessutom är emotionell och känslomässig instabilitet (kul ju!) också ett symptom. Inte konstigt att jag blir arg, ledsen, upprörd och kan börja gråta mycket lätt...
Dock vågar jag inte gå och träna. Det är ju inte så himla ballt om jag skulle vingla till och trilla av löpbandet eller fastna i en styrketräningsmaskin! =D Skulle iofs se kul ut ;)
Nej, det blir en promenad med J istället. Han är och tränar Krav Maga nu, och kommer hit om nån timme. Förmodligen med nya moves som han vill utöva på mig. "Kom igen! Stryp mig!" "Hota mig med kniv" "Sätt dig gränsle över mig !" Yeah... Right... Vanliga uppmaningar från J när han lärt sig något nytt på träningen! =D
Ha en fin lördag, och se till att ha båda fötterna på jorden, annars kanske du trillar om du skulle vingla till! ;)
She's a maniac!
Jag skrev igår om rastlöshet. Det är ett (för mig) tydligt tecken på att jag är i en mani. Men det tänkte ju inte jag på...
Hur känns det att vara i en mani?
* Det kliar i hela kroppen och jag blir otroligt rastlös.
* Jag får svårt att sova, eftersom det känns som att kroppen inte kan varva ner.
* Det flyger tankar i huvudet hela tiden. Min själ blir liksom orolig. Lite flummigt uttryckt...
* Jag orkar göra hur mycket som helst! Kan förvisso vara bra, men när manin försvinner märker jag att jag har tagit mig an lite för många projekt... =P
På ett sätt är manierna och depressionerna fantastiska. Det är då jag känner min själ. När jag är nere är själen tung och känns söndrig, och när jag är manisk är den orolig och stressad. Det är synd att detta är de enda tillfällena jag känner min själ. Känner mig. Jag hade velat känna min själ när den är lugn och samlad. Kanske något att träna på...
Något för en orolig själ?
Karrantän!
Vilken vecka... Jag har inte skrivit på ett tag p.g.a. sjukdom =(
Först blev Älsklingen sjuk, vanliga förkylningssymtom, och hans föräldrar tvingade honom att ringa sjukvårdsupplysningen för att kolla så att det inte var svininfluensan (eller heter det "nya influensan" nu?). Tanten på sjukvårdsupplysningen blev jättearg på honom för att han hade varit i skolan på måndagen och sa att han absolut inte fick vistas utomhus på ett par dagar! Om han hade mer än 38° var det influensan och han skulle vara hemma tills han hade en hel feberfri dag. Men som tur var hade han inte feber =)
Men! Var befann han sig när han blev tillsagd att stanna inne? Jo, hos mig!!! =D Gissa om jag tog väl hand om min sjukling ;) Det är ju bättre att han är hos mig och bara smittar en person än att han är på korren och smittar 11 personer. Dessutom sa tanten att det fanns en risk att han slutade andas under natten, och det var ännu en orsak till att han var hos mig!
På onsdagen var det min tur... Ont i halsen... Så jag var hemma onsdag och torsdag. Vi hade ett par riktigt mysiga dagar =) Tänka sig att det kan vara trevligt att vara sjuk!
Men lördagen tog priset för min del! Förkylningen hade letat sig ner till luftrören =( När jag är förkyld får jag svårt att andas och måste ta astmamedicin för att inte hosta ihjäl mig och för att få lättare att andas. Det är verkligen drygt på natten! Och dessutom har Älsklingen åkt hem till sina föräldrar över helgen, så jag är mol allena =( Bara nässprej, Bafucin, te med honung och TV:n som sällskap...
Men på den positiva sidan - det var ju inte svininfluensan! =D Tror jag iaf... =S
Först blev Älsklingen sjuk, vanliga förkylningssymtom, och hans föräldrar tvingade honom att ringa sjukvårdsupplysningen för att kolla så att det inte var svininfluensan (eller heter det "nya influensan" nu?). Tanten på sjukvårdsupplysningen blev jättearg på honom för att han hade varit i skolan på måndagen och sa att han absolut inte fick vistas utomhus på ett par dagar! Om han hade mer än 38° var det influensan och han skulle vara hemma tills han hade en hel feberfri dag. Men som tur var hade han inte feber =)
Men! Var befann han sig när han blev tillsagd att stanna inne? Jo, hos mig!!! =D Gissa om jag tog väl hand om min sjukling ;) Det är ju bättre att han är hos mig och bara smittar en person än att han är på korren och smittar 11 personer. Dessutom sa tanten att det fanns en risk att han slutade andas under natten, och det var ännu en orsak till att han var hos mig!
På onsdagen var det min tur... Ont i halsen... Så jag var hemma onsdag och torsdag. Vi hade ett par riktigt mysiga dagar =) Tänka sig att det kan vara trevligt att vara sjuk!
Men lördagen tog priset för min del! Förkylningen hade letat sig ner till luftrören =( När jag är förkyld får jag svårt att andas och måste ta astmamedicin för att inte hosta ihjäl mig och för att få lättare att andas. Det är verkligen drygt på natten! Och dessutom har Älsklingen åkt hem till sina föräldrar över helgen, så jag är mol allena =( Bara nässprej, Bafucin, te med honung och TV:n som sällskap...
Men på den positiva sidan - det var ju inte svininfluensan! =D Tror jag iaf... =S
Jag faller...
Ibland känns det som att jag faller. Eller snarare att allt runt om kring mig faller. Att jag inte har kontroll på läget och allt går för fort. Det spelar ingen roll hur mycket jag än planerar och organiserar så faller allt ändå. Hur mycket jag än försöker att hålla modet uppe, hur många positiva tankar jag än tänker och hur mycket jag än försöker ordna upp min fallerade planering så ser jag bara mörker. Det är en så obehaglig känsla.
Men jag vet ju att det går över. Och jag vet att mina nära och kära ger mig hjälp och stöd.
Men jag vet ju att det går över. Och jag vet att mina nära och kära ger mig hjälp och stöd.
Ta inget för givet...
Ibland dyker det upp små påminnelser om detta. Något som har hänt någon man känner. Eller sig själv. Idag fick jag en sådan påminnelse. Det är tyvärr inte alltid de kommer med en trevlig händelse...
Njut av nuet! Av känslorna, dofterna och människorna omkring dig. Planera inte för mycket, för rätt som det är hamnar allt uppochner.
--- Detta inlägg tillägnas en god vän ---
Njut av nuet! Av känslorna, dofterna och människorna omkring dig. Planera inte för mycket, för rätt som det är hamnar allt uppochner.
--- Detta inlägg tillägnas en god vän ---
I Helsingborg hos mamma
Nu sitter jag i mammas soffa och kollar på Vänner med mamma och moster Ganga. Jag trodde inte att jag hade tillgång till Internet här, men jag kom in på ett nätverk som inte var lösenordsskyddat.
I lördags fick jag en superdip. Jag satt hemma och kunde inte sluta gråta. Mamma tyckte att jag skulle komma hem till Hbg, men jag kunde bara inte gå ut. Jag ville inte visa mig utanför dörren. Varför vet jag inte. Istället kom mamma hem till mig och sov över till söndagen. Det kändes tryggt. Senare på söndagen åkte jag med mamma till Hbg.
Imorgon åker jag hem till Lund. Trots att jag har allt jag behöver här i Hbg, är det en sak jag saknar. Jag saknar min älskade. Det är så tomt utan honom. Utan hans kramar och kyssar. Men imorgon får jag träffa honom igen! Bara det gör mig lite gladare =)
I lördags fick jag en superdip. Jag satt hemma och kunde inte sluta gråta. Mamma tyckte att jag skulle komma hem till Hbg, men jag kunde bara inte gå ut. Jag ville inte visa mig utanför dörren. Varför vet jag inte. Istället kom mamma hem till mig och sov över till söndagen. Det kändes tryggt. Senare på söndagen åkte jag med mamma till Hbg.
Imorgon åker jag hem till Lund. Trots att jag har allt jag behöver här i Hbg, är det en sak jag saknar. Jag saknar min älskade. Det är så tomt utan honom. Utan hans kramar och kyssar. Men imorgon får jag träffa honom igen! Bara det gör mig lite gladare =)
Jag vill inte... Men jag har inget val.
Jag hatar mina dippar! Jag vill inte bli ledsen utan att ha något att vara ledsen för. Jag vill inte ha mörka tankar. Jag vill inte börja gråta utan anledning. Jag vill inte försumma skolan. Jag vill inte vara en börda för mina nära och kära. Jag vill inte behöva ta hänsyn till min sjukdom. Jag vill inte gå på psykofarmaka.
Jag vill vara glad. Jag vill ha engergi. Jag vill orka.
Jag vill vara glad. Jag vill ha engergi. Jag vill orka.
Joggarna attackerar!
Jaha... Då var det dags... Lika säkert som att klotgrillarna kommer fram så fort man kan vistas ute utan vinteroutfiten så tittar joggarna fram så fort det blir plusgrader! På vägen hem från EC mötte jag ca tio joggare. Enligt mig så hånlog de lite mot varje person de paserade =P Och det värsta? De gör ju så att alla vi som inte är ute och kutar, hänger på Gerdahallen eller helt enkelt inte har tid att träna skäms och får skuldkänslor för att vi inte vill vara "i form" =(
"Jaja... Efter tentorna ska jag börja träna."
"När jag får råd att köpa gymkort ska jag dra igång!"
"Jag tror att jag håller på att bli förkyld, och då ska man väl inte träna?"
Någon som känner igen sig? ;)
Imorgon när jag går till EC ska jag ha en semla redo, och när en joggare passerar mig ska jag trycka i mig semlan, le, klappa mig på magen och säga "Guuuuud vad gott! Tänk vad alla hurtbullar missar!" =D
"Jaja... Efter tentorna ska jag börja träna."
"När jag får råd att köpa gymkort ska jag dra igång!"
"Jag tror att jag håller på att bli förkyld, och då ska man väl inte träna?"
Någon som känner igen sig? ;)
Imorgon när jag går till EC ska jag ha en semla redo, och när en joggare passerar mig ska jag trycka i mig semlan, le, klappa mig på magen och säga "Guuuuud vad gott! Tänk vad alla hurtbullar missar!" =D
Dag två med blåtira
Precis. Nu börjar blåtiran titta fram... Jag har vägrat att visa mig utanför dörren under hela helgen! Det ser ut som att jag har blivit misshandlad! Inte så bra när man har pojkvän ;)
Och jag har ju inte långt hår längre, så jag kan inte gömma kinden bakom det... Tur att det finns concealer och foundation ;)
Dags att läsa lite organisationsteori!
Och jag har ju inte långt hår längre, så jag kan inte gömma kinden bakom det... Tur att det finns concealer och foundation ;)
Dags att läsa lite organisationsteori!
E det inte det ena så är det det andra
Förkylningen är så gott som över. Lite härlig hosta kvar bara, men näsan rinner inte iaf =) Men nu har jag istället fått nåt skumt magknip... Imorse strax innan frukosten (hallon-blåbärsmoothie) blev jag tokigt illamående. Trodde att det skulle gå över efter att ha fått lite mat i magen, men icke! Så nu ligger jag i sängen, som är närmast till toaletten ;), med en samarin i magen i väntan på att jag ska må bättre. Hade ju tänkt att åka in till Malmö och jobba lite på NE idag! Måste vara något skumt virus jag fått i mig... Lite vila borde väl göra susen!
Typiskt...
Är inte detta typiskt... Och händer dessutom mig. Det är alltid något som kommer ivägen för tentapluggandet. Nu har jag fått en kalasförkylning! Jag fryser och har så mycket slem i halsen att jag inte kan svälja. Sov 3,5 h i soffan när jag kom hem från EEE. Ibumetin, the och bafucin lever jag på just nu.
Och det finns inte en chans att jag kan hinna läsa 250 sidor på två dagar... Heter det inte "bättre fly än illa fäkta"? Jag känner mina begränsningar och vet att stress ger mig ångest. Är jag smart som skippar tentan och tar den som en omtenta och på så sätt slipper stressen, för att "bara försöka", eller är jag dum som inte ens försöker? Ett svårt beslut...
Och det finns inte en chans att jag kan hinna läsa 250 sidor på två dagar... Heter det inte "bättre fly än illa fäkta"? Jag känner mina begränsningar och vet att stress ger mig ångest. Är jag smart som skippar tentan och tar den som en omtenta och på så sätt slipper stressen, för att "bara försöka", eller är jag dum som inte ens försöker? Ett svårt beslut...
13 timmars sömn
Är det okej att sova 13 timmar på en natt? Förvisso är en av mina favorithobbys att sova, men t.o.m. jag tycker att detta är löjligt! Det hade ju varit en helt annan sak om jag hade varit ute kvällen/natten innan eller haft en helvetsvecka coh verkligen sovit ut när jag väl fått chansen. Men i detta fall hade jag haft en avslappnad och skön lördag, gått tills sängs vid kl 1... och sedan vaknat kl 14 dagen efter! Dessutom med huvudvärk. För mycket sömn? Förmodligen...
Dessutom försvinner ju hela dagen. Men detta är å andra sidan en söndag =) Dagen då Gud vilade. Så varför inte ta efter detta lysande exempel! =D Jag kanske inte ska ha skuldkänslor för att ha sovit så mycket som jag har gjort. Det gäller väl att passa på, för vem vet om det är något jag kan unna mig i framtiden =)
Dessutom försvinner ju hela dagen. Men detta är å andra sidan en söndag =) Dagen då Gud vilade. Så varför inte ta efter detta lysande exempel! =D Jag kanske inte ska ha skuldkänslor för att ha sovit så mycket som jag har gjort. Det gäller väl att passa på, för vem vet om det är något jag kan unna mig i framtiden =)
Ljusglimtar
Ibland känner man sig nere och önskar att någon bara kunde ge kram eller säga ett vänligt ord... Att få veta att det faktiskt finns någon som uppskattar en och det man gör. Att få känna att man betyder något för någon.
Så var det igår. Jag var ledsen på förmiddagen och luften hade helt gått ur mig. Jag satt framför datorn och grät, och hör "plingeling!". Som att en ängel ringde i en klocka =) (Jaja... Julstämningen har redan börjat ta mig...) Då sa en vän till mig via MSN att hon uppstattar min blogg! Det kändes som en stor kram. Jag fick uppskattning för något som som jag inte trodde hade uppmärksammats alls! Det var en så galen timing. Det var inte någon superstor händelse egentligen, men just då iden stunden var det något enormt.
Det finns ljusglimtar även i de allra mörkaste stunder. Det gällar bara att uppskatta dem =)
Om jag...
... inte hade varit sjuk.
... hade varit ärlig mot mig själv.
... hade lärt mig säga nej.
... inte hade gett bort mitt hjärta.
... inte hade varit öppen.
... hade lika mycket tid åt mig själv som jag ger åt andra.
... hade fått stöd från de som borde ge mig stöd.
Det hade gjort stor skillnad. Jag hade kanske mått bra. Hela tiden.
... hade varit ärlig mot mig själv.
... hade lärt mig säga nej.
... inte hade gett bort mitt hjärta.
... inte hade varit öppen.
... hade lika mycket tid åt mig själv som jag ger åt andra.
... hade fått stöd från de som borde ge mig stöd.
Det hade gjort stor skillnad. Jag hade kanske mått bra. Hela tiden.
Jag kom på en sak...
Jag kom nyss på en sak... Jag tror att jag småtröstäter. Inte onyttigt i vrålmängder utan något litet, typ riskakor eller popcorn. När jag pluggar måste jag ha något att tugga på, när jag sitter framför TVn måste jag ha något att tugga på, när jag inte har något att göra tuggar jag på något (eller sover =P)... Varför vet jag inte. Jag kanske blir lycklig på något undermedvetet stadium. Kankse för att jag njuter då. Eller så är det för att jag slipper tänka på... ja... allt det där som gör mig ledsen och olycklig.
Tredje förkylningen denna höst!
Okej. Det är något som är fel... Jag har över helgen blivit förkyld. För tredje gången denna höst! Sist var nog i slutet av augusti och då blev jag förkyld två gånger på två veckor. Vilket var löjligt drygt. Då trodde ju jag att jag har fått min dos av förkylningar för hösten. Men icke! det blev en "favorit i repris". Hur många olika förkylningsvirus finns det egentligen?!
Hoppas bara att jag pallar vara i skolan denna vecka... Kommer jag back nu blir det nog jäkligt jobbigt. Kollade mitt schema idag och de kommande två veckorna kommer det att hända en massa. Typiskt. I början av kursen hände det ingenting, och ett tu tre så blir det en massa att göra! Iofs gör det nog inget för min del. Jag tyckte ju att tempot har varit lite väl segt... =)
Hoppas bara att jag pallar vara i skolan denna vecka... Kommer jag back nu blir det nog jäkligt jobbigt. Kollade mitt schema idag och de kommande två veckorna kommer det att hända en massa. Typiskt. I början av kursen hände det ingenting, och ett tu tre så blir det en massa att göra! Iofs gör det nog inget för min del. Jag tyckte ju att tempot har varit lite väl segt... =)
Psykodynamisk terapi - dag 2
Idag kl 11 så var jag som sagt på min andra session i Malmö. Och den timmen gick riktigt fort! Jag blev helt chockad när min terapeut sa att tiden var ute. Och det är ju bättre att det är åt det hållet antar jag =) Finns inget värre än att tvingas sitta tiden ut i pinsam tystnad...
Det blev iofs det i dag en gång. Ingen av oss sa något på 20 sekunder (låter lite men känns som en timme), så till slut tog jag till orda och började prata. Varför inte teraputen sa något fick jag svar på vid slutet av timmen, när jag frågade om upplägget. Denna terapisort funkar på så vis att det är jag som leder. Vi pratar om det som finns i mitt huvud när jag kommer dit utan att jag blir omdirigerad till något annat ämne. Och det är jag som kommer att prata den mesta tiden. Terapeuten lyssnar bara och ger minimal feedback på det jag säger. Enda gången hon "får" säga något är om jag verkar prata förbi något vässentligt så kan få mig att komma på något om mig själv. Och om jag frågar henne något kommer hon att svara med en fråga.
Hon kommer inte att tvinga mig att prata om något jag inte vill (såvida inte det är av vikt), men... Däremot kommer hon att tvinga mig att känna saker. Det är jag rädd för... Att känna och prata om mina "riktiga" känslor. Oftast är mina känslor "censurerade" för omvärlen. För jag vill inte att någon ska se bakom min fasad! Min perfekta fasad... Om jag blir dömd för den jag är utåt så är det egnentligen BARA min fasad som blir dömd. Därför vill jag inte att någon ska dömma mig för den jag är BAKOM fasaden, för då är det ju verkligen JAG som blir dömd! Och det gör ont... Det är därför jag har byggt upp fasaden. De känslor som ligger bakom fasaden får sällan komma fram, och de som får komma fram är de "goda" känslorna. Att ta fram de andra, de "mörka", kommer att vara riktigt jobbigt. Tänk om min fasad krackelerar?! Det är iofs dit jag vill komma med terapin, men jag är så bekväm i fasaden. Jag vet liksom inte hur jag ska vara utan den!
Att skriva om detta gjorde mig stressad... Ska gå och lägga mig nu och försöka smälta dagen. Och mina tankar som just nu är väldigt många. Precis som de känslor att skriva om detta drog upp... Men de håller jag för mig själv. Än så länge ;)
Det blev iofs det i dag en gång. Ingen av oss sa något på 20 sekunder (låter lite men känns som en timme), så till slut tog jag till orda och började prata. Varför inte teraputen sa något fick jag svar på vid slutet av timmen, när jag frågade om upplägget. Denna terapisort funkar på så vis att det är jag som leder. Vi pratar om det som finns i mitt huvud när jag kommer dit utan att jag blir omdirigerad till något annat ämne. Och det är jag som kommer att prata den mesta tiden. Terapeuten lyssnar bara och ger minimal feedback på det jag säger. Enda gången hon "får" säga något är om jag verkar prata förbi något vässentligt så kan få mig att komma på något om mig själv. Och om jag frågar henne något kommer hon att svara med en fråga.
Hon kommer inte att tvinga mig att prata om något jag inte vill (såvida inte det är av vikt), men... Däremot kommer hon att tvinga mig att känna saker. Det är jag rädd för... Att känna och prata om mina "riktiga" känslor. Oftast är mina känslor "censurerade" för omvärlen. För jag vill inte att någon ska se bakom min fasad! Min perfekta fasad... Om jag blir dömd för den jag är utåt så är det egnentligen BARA min fasad som blir dömd. Därför vill jag inte att någon ska dömma mig för den jag är BAKOM fasaden, för då är det ju verkligen JAG som blir dömd! Och det gör ont... Det är därför jag har byggt upp fasaden. De känslor som ligger bakom fasaden får sällan komma fram, och de som får komma fram är de "goda" känslorna. Att ta fram de andra, de "mörka", kommer att vara riktigt jobbigt. Tänk om min fasad krackelerar?! Det är iofs dit jag vill komma med terapin, men jag är så bekväm i fasaden. Jag vet liksom inte hur jag ska vara utan den!
Att skriva om detta gjorde mig stressad... Ska gå och lägga mig nu och försöka smälta dagen. Och mina tankar som just nu är väldigt många. Precis som de känslor att skriva om detta drog upp... Men de håller jag för mig själv. Än så länge ;)
Sista mötet med kuratorn... =(
Jag hade helt glömt bort att skriva det men igår var sista gången jag träffade min kurator... =( Det var faktiskt lite sorgligt. Henne har jag ju träffat sedan våren och det har ju blivit en vana att gå dit en gång i månaden (människan är sannerligen ett vanedjur!). Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så var planen att jag skulle träffa henne tills jag slussades vidare till en terapeut, och nu när jag har en terapeut så var det dags att klippa navelsträngen!
Dessutom tyckte kuratorn att det märktes att jag mår lite bättre, att medicinerna fungerar bra och att jag verkar planera min vardag bra =) Som Peter sa;
- Tänk på att du har kommit ytterligare en bit på vägen!
Någon gång ska jag komma ända fram!
Något som är jobbigt är att när jag är i manierna och mellanfaserna känns det som att jag har all kraft i världen att erövra detta, att bli balanserad och slippa medicinerna (som iofs är mina bästa kompisar just nu =P) och terapin som båda kostar pengar och tar tid. Men så fort jag går ner i en depression orkar jag inte kämpa. Då skiter jag i allt, då kommer de "svarta tankarna", då vill jag bara ge upp, då blir jag rädd att jag aldrig ska bli glad igen... Då är det tur att jag har mamma =) Det är hon som drar upp mig igen. Även om det inte sker med en gång =P Hon låter miggå på sparlåga och sova, hon låter mig sova (vilket är det enda jag gör i depressionerna), hon erbjuder sig att komma hem till mig eller frågar om jag vill komma hem till henne, och hon tar hand om mig. Hon får mig att känna mig trygg helt enkelt! =)
Jag vet att du läser detta mamma! Bli inte allt för kaxig nu! Okej, du kan väl leva på detta veckan ut... Men sen får du komma ner på jorden till oss vanliga dödliga igen ;)
Mamma som normal människa på restaurang... ... och som knasboll på Öresundståget.
Dessutom tyckte kuratorn att det märktes att jag mår lite bättre, att medicinerna fungerar bra och att jag verkar planera min vardag bra =) Som Peter sa;
- Tänk på att du har kommit ytterligare en bit på vägen!
Någon gång ska jag komma ända fram!
Något som är jobbigt är att när jag är i manierna och mellanfaserna känns det som att jag har all kraft i världen att erövra detta, att bli balanserad och slippa medicinerna (som iofs är mina bästa kompisar just nu =P) och terapin som båda kostar pengar och tar tid. Men så fort jag går ner i en depression orkar jag inte kämpa. Då skiter jag i allt, då kommer de "svarta tankarna", då vill jag bara ge upp, då blir jag rädd att jag aldrig ska bli glad igen... Då är det tur att jag har mamma =) Det är hon som drar upp mig igen. Även om det inte sker med en gång =P Hon låter miggå på sparlåga och sova, hon låter mig sova (vilket är det enda jag gör i depressionerna), hon erbjuder sig att komma hem till mig eller frågar om jag vill komma hem till henne, och hon tar hand om mig. Hon får mig att känna mig trygg helt enkelt! =)
Jag vet att du läser detta mamma! Bli inte allt för kaxig nu! Okej, du kan väl leva på detta veckan ut... Men sen får du komma ner på jorden till oss vanliga dödliga igen ;)
Mamma som normal människa på restaurang... ... och som knasboll på Öresundståget.
Och nu till kuratorn...
Det känns som att det enda jag gör denna vecka är att gå i "terapi". Ja, det är lättast att köra det som ett samlingsnamn =) Om en halvtimme ska jag iväg till St Lars för att träffa min kurator. Henne har jag träffat sedan våren i väntan på att få slussas vidare till annan terapi. Som jag nu har fått! *woohoo!* Men det är fortfarande skönt att gå och prata med henne. Hon är jättetrevlig och det är skönt att prata med någon som är ser objektivt på mig och mitt liv utan att det blir "terapi". Vi bara snackar helt enkelt. Det kan kanske tyckas vara drygt och onödigt att betala pengar för att få ventilera sig, med någon man inte ens känner. Men det är just det som är skönheten i det hela =) Ingen press och inget att bli dömd för. Och sen har jag frikort (chockande va? =P) så jag behöver faktiskt inte betala något =D
Lite slösurf nu, sen iväg!
Lite slösurf nu, sen iväg!
