Spexpremiär idag!
Alla är nervösa, mest för att tekniken ska fungera. Själv oroar jag mig över att komma ihåg sångtexterna... Förhoppningsvis kommer det att gå bra.
Imorgon kommer det ca 20 personer från NE och två kompisar. På onsdag kommer mamma, moster Ganga och Anneli. Slutligen kommer Peter, Helen och hennes respektive på torsdag. Det är riktigt skoj att det kommer så många av mitt folk =) Det har faktiskt aldrig hänt innan... "Plötsligt händer det..." =)
Ljusglimtar
Ibland känner man sig nere och önskar att någon bara kunde ge kram eller säga ett vänligt ord... Att få veta att det faktiskt finns någon som uppskattar en och det man gör. Att få känna att man betyder något för någon.
Så var det igår. Jag var ledsen på förmiddagen och luften hade helt gått ur mig. Jag satt framför datorn och grät, och hör "plingeling!". Som att en ängel ringde i en klocka =) (Jaja... Julstämningen har redan börjat ta mig...) Då sa en vän till mig via MSN att hon uppstattar min blogg! Det kändes som en stor kram. Jag fick uppskattning för något som som jag inte trodde hade uppmärksammats alls! Det var en så galen timing. Det var inte någon superstor händelse egentligen, men just då iden stunden var det något enormt.
Det finns ljusglimtar även i de allra mörkaste stunder. Det gällar bara att uppskatta dem =)
Men flytta på er!!!
Har folk blivit mindre hyfsade eller bara dummare? Minst en gång om dagen har jag blivit irriterad på folk som står i vägen för andra som ska förbi. Ni vet, mammor med barnvagnar som stannar mitt på trottoaren för att prata med en mötande? Hej flaskhals!
Vi är ganska många på föreläsningarna i ganska små salar, så det är ju oundvikligt att det blir trångt när alla ska ut på rasten och köpa kaffe... Men! Snälla! Står inte och blockera utgången när ni diskuterar hur ballt det var på Malmös och hur läcker killen i datorsalen var! Jag menar, är de så dumma att de inte fattar att folk faktiskt ska ut? Eller är de oootroligt självupptagna? Eller bara nonchalanta?
När man väl lyckats boxa sog ut från salen börjar kampen i kaffekön. Vilka står i kaffekön? Jo, de som ska köpa kaffe. Och tydligen de som bara står och snackar. Helt plötsligt märker man att kön har rört på sig ca 2 meter framför snackisarna! Stå inte i kön om ni ska så i kön! Visst kan man fråga "Ursäkta, står ni i kö?". Men det gör jag bara om det är ett gränsfall. Om det ser ut som att personerna i fråga står i kön frågar jag inte om det...
Och sen är ju föreläsningen slut och alla ska ut med väskor, vinterjackor, datorväskor och annat. Om man vet att man har en stor väska hängandes på axeln (vilket man bör göra om man faktiskt har det) ska man kanske inte låta den puta ut i halva gången. Eller? Och allt folk som står utanför och ska in... De ser ju att det kommer en drös med människor ut från den salen de ska in i och tittar oss i ögongen. Varför inte flytta sig ur vägen då? Idag började jag med slingringsmetoden (den artiga) men bytade snabbt till The Verve-metoden (kommer ni ihåg videon till "Bitter sweet symphony"?). Knuffade tom. lite extra de sista metrarna för jag var så less.
Alltså. Har flok blivit mindre uppmärksamma på sin omgivning? Eller är det jag som utstrålar jag-flyttar-så-gärna-på-mig-så-fortsätt-du-att-stå-eller-gå-vibbar?
Om jag...
... hade varit ärlig mot mig själv.
... hade lärt mig säga nej.
... inte hade gett bort mitt hjärta.
... inte hade varit öppen.
... hade lika mycket tid åt mig själv som jag ger åt andra.
... hade fått stöd från de som borde ge mig stöd.
Det hade gjort stor skillnad. Jag hade kanske mått bra. Hela tiden.
Det finns tentaänglar
Detta är helt otroligt... JAG FICK VG PÅ DELKURSEN!!! Med tanke på att jag inte har kunnat repetera och plugga så mycket som jag hade planerat (pga. strul med Peter) så är detta helt otroligt! Jag har förvisso i princp legat i fas under hela delkursens gång men det brukar aldrig räcka. Som repetition dagen innan gjorde jag en extenta, fikade med Ida och köpte ett par stövlar =) Tydligen ett vinnande koncept.
Min teori om att för varje ont så kommer något gott stämmer visst =) Tyvärr tror jag att det omvända också gäller... Men jag är glad för stunden iaf =)
Det jobbigaste jag har varit med om...
Vi grät båda. Det var hemskt. Jag trodde inte att det skulle vara så pass jobbigt.
En sak gjorde mig glad, eller snarare rörd. Precis när vi hade blivit tillsammans, för drygt två år sedan, fick jag ett halsband av Peter. Det var ett guldhjärta som hängde i en guldkedja. Guldhjärtat hade tillhört hans farmor. Jag tyckte att han borde ha tillbaka det och att det kändes fel att behålla det eftersom det är något han har ärvt. Jag blev chockad när han sa att jag skulle behålla den. Trots att jag flera gånger sa att han borde ta tillbaka den och påminde honom om att det är något han ärvt av sin farmor så sa han att jag ska ha den. Jag har aldrig blivit så rörd. Med tårar som sprutade och gråt i rösten sa jag tack och att jag faktiskt gärna behåller den. Det hjärtat har betytt mycket för mig, och det känns som att att jag alltid kommer att ha en del av Peters hjärta hos mig.
Det kändes hemskt när han gick. Jag har aldrig varit så ledsen över en pojkvän. Men jag vet samtidigt att det är för det bästa. Fast känslor kan man ju inte övertala med logik =)
Det är nu officiellt...
Och det bästa - jag har redan gråtit alla mina tårar =)
