Psykodynamisk terapi - dag 2
Idag kl 11 så var jag som sagt på min andra session i Malmö. Och den timmen gick riktigt fort! Jag blev helt chockad när min terapeut sa att tiden var ute. Och det är ju bättre att det är åt det hållet antar jag =) Finns inget värre än att tvingas sitta tiden ut i pinsam tystnad...
Det blev iofs det i dag en gång. Ingen av oss sa något på 20 sekunder (låter lite men känns som en timme), så till slut tog jag till orda och började prata. Varför inte teraputen sa något fick jag svar på vid slutet av timmen, när jag frågade om upplägget. Denna terapisort funkar på så vis att det är jag som leder. Vi pratar om det som finns i mitt huvud när jag kommer dit utan att jag blir omdirigerad till något annat ämne. Och det är jag som kommer att prata den mesta tiden. Terapeuten lyssnar bara och ger minimal feedback på det jag säger. Enda gången hon "får" säga något är om jag verkar prata förbi något vässentligt så kan få mig att komma på något om mig själv. Och om jag frågar henne något kommer hon att svara med en fråga.
Hon kommer inte att tvinga mig att prata om något jag inte vill (såvida inte det är av vikt), men... Däremot kommer hon att tvinga mig att känna saker. Det är jag rädd för... Att känna och prata om mina "riktiga" känslor. Oftast är mina känslor "censurerade" för omvärlen. För jag vill inte att någon ska se bakom min fasad! Min perfekta fasad... Om jag blir dömd för den jag är utåt så är det egnentligen BARA min fasad som blir dömd. Därför vill jag inte att någon ska dömma mig för den jag är BAKOM fasaden, för då är det ju verkligen JAG som blir dömd! Och det gör ont... Det är därför jag har byggt upp fasaden. De känslor som ligger bakom fasaden får sällan komma fram, och de som får komma fram är de "goda" känslorna. Att ta fram de andra, de "mörka", kommer att vara riktigt jobbigt. Tänk om min fasad krackelerar?! Det är iofs dit jag vill komma med terapin, men jag är så bekväm i fasaden. Jag vet liksom inte hur jag ska vara utan den!
Att skriva om detta gjorde mig stressad... Ska gå och lägga mig nu och försöka smälta dagen. Och mina tankar som just nu är väldigt många. Precis som de känslor att skriva om detta drog upp... Men de håller jag för mig själv. Än så länge ;)
Det blev iofs det i dag en gång. Ingen av oss sa något på 20 sekunder (låter lite men känns som en timme), så till slut tog jag till orda och började prata. Varför inte teraputen sa något fick jag svar på vid slutet av timmen, när jag frågade om upplägget. Denna terapisort funkar på så vis att det är jag som leder. Vi pratar om det som finns i mitt huvud när jag kommer dit utan att jag blir omdirigerad till något annat ämne. Och det är jag som kommer att prata den mesta tiden. Terapeuten lyssnar bara och ger minimal feedback på det jag säger. Enda gången hon "får" säga något är om jag verkar prata förbi något vässentligt så kan få mig att komma på något om mig själv. Och om jag frågar henne något kommer hon att svara med en fråga.
Hon kommer inte att tvinga mig att prata om något jag inte vill (såvida inte det är av vikt), men... Däremot kommer hon att tvinga mig att känna saker. Det är jag rädd för... Att känna och prata om mina "riktiga" känslor. Oftast är mina känslor "censurerade" för omvärlen. För jag vill inte att någon ska se bakom min fasad! Min perfekta fasad... Om jag blir dömd för den jag är utåt så är det egnentligen BARA min fasad som blir dömd. Därför vill jag inte att någon ska dömma mig för den jag är BAKOM fasaden, för då är det ju verkligen JAG som blir dömd! Och det gör ont... Det är därför jag har byggt upp fasaden. De känslor som ligger bakom fasaden får sällan komma fram, och de som får komma fram är de "goda" känslorna. Att ta fram de andra, de "mörka", kommer att vara riktigt jobbigt. Tänk om min fasad krackelerar?! Det är iofs dit jag vill komma med terapin, men jag är så bekväm i fasaden. Jag vet liksom inte hur jag ska vara utan den!
Att skriva om detta gjorde mig stressad... Ska gå och lägga mig nu och försöka smälta dagen. Och mina tankar som just nu är väldigt många. Precis som de känslor att skriva om detta drog upp... Men de håller jag för mig själv. Än så länge ;)
Kommentarer
Postat av: A
Skönt att höra att det finns andra som tänker o känner ungefär likadant! Det dröjde ett helt år för mig innan jag kunde släppa kontrollen så pass mkt att jag kunde bryta ihop i terapin. Och det är fortfarande så att jag sitter o håller mig, men det är skönt att få släppa på trycket! Tack för ditt svar! Stor kram till dig med!!
Trackback
