Sista mötet med kuratorn... =(
Jag hade helt glömt bort att skriva det men igår var sista gången jag träffade min kurator... =( Det var faktiskt lite sorgligt. Henne har jag ju träffat sedan våren och det har ju blivit en vana att gå dit en gång i månaden (människan är sannerligen ett vanedjur!). Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så var planen att jag skulle träffa henne tills jag slussades vidare till en terapeut, och nu när jag har en terapeut så var det dags att klippa navelsträngen!
Dessutom tyckte kuratorn att det märktes att jag mår lite bättre, att medicinerna fungerar bra och att jag verkar planera min vardag bra =) Som Peter sa;
- Tänk på att du har kommit ytterligare en bit på vägen!
Någon gång ska jag komma ända fram!
Något som är jobbigt är att när jag är i manierna och mellanfaserna känns det som att jag har all kraft i världen att erövra detta, att bli balanserad och slippa medicinerna (som iofs är mina bästa kompisar just nu =P) och terapin som båda kostar pengar och tar tid. Men så fort jag går ner i en depression orkar jag inte kämpa. Då skiter jag i allt, då kommer de "svarta tankarna", då vill jag bara ge upp, då blir jag rädd att jag aldrig ska bli glad igen... Då är det tur att jag har mamma =) Det är hon som drar upp mig igen. Även om det inte sker med en gång =P Hon låter miggå på sparlåga och sova, hon låter mig sova (vilket är det enda jag gör i depressionerna), hon erbjuder sig att komma hem till mig eller frågar om jag vill komma hem till henne, och hon tar hand om mig. Hon får mig att känna mig trygg helt enkelt! =)
Jag vet att du läser detta mamma! Bli inte allt för kaxig nu! Okej, du kan väl leva på detta veckan ut... Men sen får du komma ner på jorden till oss vanliga dödliga igen ;)
Mamma som normal människa på restaurang... ... och som knasboll på Öresundståget.
Dessutom tyckte kuratorn att det märktes att jag mår lite bättre, att medicinerna fungerar bra och att jag verkar planera min vardag bra =) Som Peter sa;
- Tänk på att du har kommit ytterligare en bit på vägen!
Någon gång ska jag komma ända fram!
Något som är jobbigt är att när jag är i manierna och mellanfaserna känns det som att jag har all kraft i världen att erövra detta, att bli balanserad och slippa medicinerna (som iofs är mina bästa kompisar just nu =P) och terapin som båda kostar pengar och tar tid. Men så fort jag går ner i en depression orkar jag inte kämpa. Då skiter jag i allt, då kommer de "svarta tankarna", då vill jag bara ge upp, då blir jag rädd att jag aldrig ska bli glad igen... Då är det tur att jag har mamma =) Det är hon som drar upp mig igen. Även om det inte sker med en gång =P Hon låter miggå på sparlåga och sova, hon låter mig sova (vilket är det enda jag gör i depressionerna), hon erbjuder sig att komma hem till mig eller frågar om jag vill komma hem till henne, och hon tar hand om mig. Hon får mig att känna mig trygg helt enkelt! =)
Jag vet att du läser detta mamma! Bli inte allt för kaxig nu! Okej, du kan väl leva på detta veckan ut... Men sen får du komma ner på jorden till oss vanliga dödliga igen ;)
Mamma som normal människa på restaurang... ... och som knasboll på Öresundståget.
Kommentarer
Trackback
